Att besegra den islamiska republiken är en förutsättning för överlevnaden av den iranska arbetarklassen!

(I samband med 1 maj, arbetarklassens internationella solidaritetsdag)

Idag firar vi arbetarklassens internationella solidaritetsdag när miljarder människor svälter eller lever under all rimlig fattigdomsgräns medan miljardärerna festar på de fattigas bekostnad. Kapitalets globalisering och de ekonomiska makthavarnas krav på privatiseringar, avregleringar och ”rationaliseringar” har lett till att antalet människor som lever i misär har ökat lavinartat. Arbetslöshet, höga priser, arbetslöshet, kriser, konflikter och krig har påtvingats många människor. Samtidigt ger den nya tekniken människor möjlighet att veta mer om alternativen och detta har lett till att människor som har haft möjlighet har som ett sista försök för att rädda sig och sin familj försökt lämna sina länder. En del har ”lyckats” att ta sig till säkrare länder där de har tvingats till lågavlönat arbete, tiggeri, prostitution eller ett liv i samhällets utkant och i slumområden. De som inte lyckats har fått ännu svårare öde; många har drunknat i havet. Ett exempel är båtflyktningar som har flytt osäkerheten och misären i sina hemländer. En del har lyckats och tagit sig till säkrare länder där de själva har börjat betraktas som säkerhetsrisk. En del andra, exempelvis många av de som har lämnat Nordafrika, har drunknat i havet. Imperialismen som har orsakat kriserna har nu utvecklat sin gränspolitik i en alltmer aggressivare riktning i såväl EU, USA och Australien.

Bland arbetare som har drabbats svårast av imperialismen och dess lakejer är arbetarklassen i Iran. Politiskt och socialt har de påtvingats islamiska republiken som under sina mer än 37 år makt har tagit människorna deras mänskliga rättigheter, förföljt, attackerat, fängslat, torterat och avrätta dem. Kvinnorna har berövats sina självklara rättigheter. Organisationsfriheten, yttrandefriheten, åsiktsfriheten, trosfriheten, tryckfriheten och rätten till den egna kroppen har begränsats till den minimala. Ekonomiskt har situationen blivit allt sämre. Många och åter många – i en situation med hög arbetslöshet – har tvingats söka ett andra och ett tredje arbete för att kunna klara av familjens dagliga utgifter. Och detta har pressat ner lönerna och har försvårat situationen ytterligare. Många arbetare har inte fått hela eller delar av sina löner för de senaste månaderna men anser att de måste i alla fall visa lojalitet och fortsätta arbeta. Detta samtidigt som de rika har blivit allt rikare. De fattiga ser detta i hur de rika lever, vilka bilar de åker i och vilka slott har de byggt för sig själva. Situationen är så svår så att även ordförande för de regimtrogna ”islamiska arbetarråden”, Rahmatollah PourMossa, har medgett att ”förnärvarande lever 70 % av iranska arbetar under existensminimum”.

Ett annat av den iranska arbetarklassens många problem är att osäkerheten i fabrikerna har ökat väsentlig under de senaste åren. I sin iver för att tjäna ännu mer sparar arbetsköparna på säkerhetsåtgärder i arbetsplatsen och det har lett till många arbetsplatsolyckor med döda och lemslösa som naturlig följd. Arbetarnas protester har kuvats och många har arresterats och hamnat i fängelse.

För att stå emot arbetarnas protester har regimen använt sitt propagandamaskineri. Många av de rådande problemen hänvisas till effekter av de sanktioner som under beteckningen ”arbete mot iranskt kärnprogram” har påtvingats det iranska folket. Regimen har velat få arbetarna tro att när sanktionerna är borttagna kommer det kapitalistiska maskineriet igång, många får arbete och bättre arbetsvillkor. Man har inte velat medge att problemets rötter skall man söka i det kapitalistiska systemets rötter i dagens iranska samhälle, kriser som självklart har förvärrats av sanktionerna. Borttagandet av sanktionerna – som självklart kommer att ha ett eget pris – kommer i bästa fall lindra kriserna, inte ta bort dessa. De ekonomiska kriserna i Iran fanns även innan sanktionerna och är en effekt av den politik som en regim som har i snart fyra decennier varit en av imperialismens knähundar påtvingat det iranska samhället.

Ett annat sätt att få arbetarna till tystnad har varit att hänvisa dem till den underbara tiden som de har utlovats i paradiset! Acceptera det helvetiska livet här och i gengäld få ett evigt himmelskt liv i paradiset, har varit regimens budskap till de fattiga.

För att skrämma människor till tystnad har regimen fortsatt fängsla, piska, tortera och avrätta. Sedan Hassan Rohani valdes till president i Iran sommaren 2013 har vi trots hans fagra löften innan valet kunnat notera en alarmerande utveckling vad beträffar mänskliga rättigheter i Iran. Enligt samstämmiga uppgifter från flera människorättsorganisationer har fler än 1200 personer hängts i Iran under de senaste 15 månaderna, därav minst 95 personer under detta års tre försa månader. Och enligt Amnesty International ägde 47 % av globalt rapporterade avrättningar under 2014 rum i Iran.

Kamrater!

Vi är övertygade om att den iranska arbetarklassens ekonomiska, sociala och politiska situation inte kan förbättras med den islamiska regimen vid rodret. För att det iranska folket ska få chans till ett bättre liv måste de med sin egen kraft stå emot och krossa den sittande terrorregimen. I sin kamp behöver det iranska folket vår hjälp. Genom att visa solidaritet till det iranska folket och deras kamp kan vi visa dem att vi är medvetna om deras situation och vi ger dem stöd i deras kamp. Genom att visa solidaritet med de iranska arbetarna som inte ens får fira första maj i landet, visar vi att arbetarklassens solidaritet är global och känner inga gränser.

Länge leve 1:a maj, arbetarklassens internationella solidaritetsdag!

Ner med den arbetarfientliga iranska islamiska regimen!

Ner med imperialismen och dess knähundar!

Seger för revolutionen! Länge leve kommunismen!

Med förtroende för seger för vår väg!

Iranska folkets fedaigerilla (IFFG)

1 maj 2015